Jag, en grävling?

Först som sist:

att gräva är inte det roligaste jag vet.

Men när det syns att det blir 

som det är tänkt är det kul.

Ja, när man är färdig alltså.

Här i skogen har det odlats för husbehov

 sedan typ 1700 men de sista femton åren

 innan vi tog över stod markerna för fäfot.

Nu börjar det bli framkomligt igen.

I alla fall i kålgården.

Men är någon sugen på lite ryggstärkande grävning

 så finns här ännu något hundratal kvadratmeter snöbär

 och spirea som behöver tas bort.

 Och förvildade hallonsnår. Och nässlor. 

Och älggräs. Och rallarros.

Det är skönt att marken är sandjord.

Klart mycket mer lättgrävt än

 mälardalsleran i stadsträdgården!

Blomboom!

Vilket rhododendronår!

Aldrig tidigare under mina fler än trettio år

 i denna trädgård har jag sett sådan blomning!!!

Det kan ju bero på att de flesta buskarna bara
 vuxit här i femton år eller mindre...

...och att nästan alla är omplaceringsärenden.
Ni vet, sådana ynkliga som ägare misskött och
 dumpat på tippen eller skänkt mot avhämtning.

I år tackar de med en blomning

 som nästan tar andan ur en...

Gröna blad

Det finns visst en första

 gång för allt har jag hört.

Aldrig förr har jag fått självsådda

 sallatsplantor ute i landet!

Och så många att det blev en full rad

 i odlingskragen jag flyttade upp dem till.

Skogsodlingaarna

Snart, snart blommar syrenerna

 och då är de försommar!

De låga irisarna vänjer ögonen 

vid andra kulörer än gult och vitt.

På skogstället finns bara en rabatt, längs huset,

 men i kålgården har vi fem bäddar, jordgubbsland,

 två pallkragar och två rader kryddor.

Och så rabarber förstås!

Snart är den stor nog till både saft och paj.
Matta i landet?
Jomenvisst!
Ogräset får svårare att ta sig opp och när de
 kommit igenom så drar jag bort "mattplåstret"
och de oönskade rivs bort med ett ritch och får börja om.
Det mattar, haha, ut dem.

Perenner pyntar utsidan på stängslet 

som ska hejda de hungriga fyrbeningarna.

Innanför står tulpanerna ifred för hararna.
De tackar och blommar fler och fler för vart år.

I veckan väntas regn.

Toppen för allt jag satt ut, 

och med regn slipper vi frost.

Ingen att leka med...

-"Matte, jag har ingen att leka med!

När kommer min nya kompis?

Djuren här under träden är sååå tråkiga!

 Långhalsarna bara pratar med mat i munnen

 om hur gott det är med flikrabarber.

Vid ramslöken är det bråk om vem

 som ska ha första tjing på det goda,

och det där rexgänget står mest

 och kaxar med varandra, som oftast.

Kommer hon inte snart

 den där lilla som vi väntar på..."

Ujujuj...

Aprilvädret kom åter.

Det sjunde och sista bakslaget dröjde men häpp,

 i morse var här vitt, isigt och frostigt om vartannat.

Mina älskade häggblomklasar huttrade

med is över hela sig!

Hur blir det nu med fruktsättning för

 körsbären och plommonet?

Med solens hjälp kurerade sig häggarna rätt snabbt

och fortsatte sprida sin underbara doft.

Hoppas fruktträdens blom är lika tåliga.

Mera färg!

Alla sippor behöver inte vara vita.

Gult är kult.

Blått är flott.

Vanilj passar vår familj. 

Men den röde rackaren ska jag nacka sen...

Inte alltid kul med varmgrader...

Tänk så härligt det skulle vara med 

en riktigt varm och solig dag!

Om jag inte var förkyld så in i baljan!

Lövtäcket bara ligger där och skrattar

 medan de små raringarna försöker ta sig igenom.

Tack och lov för de som

 helt sonika spränger sig upp.

Några har laddat rejält inför denna säsong!

Ordentligt med knopp i alla pionerna!

Några frösådder ska bekänna sort och färg i år.

Spännande.

Om jag bara inte var så täppt och febrig...

Nybörjartur?

Törs jag hoppas att det blir persikor redan första året?

Fast trädet står i kruka?

Här hålls tummar och tår!

Cliviarekord

I orangeriet blommar clivian jag fått från min skogsgranne.

Aldrig har jag sett en clivia med så många klockor samtidigt. 

De är minst femton!

Skönt att ha något vackert att trösta dig med 

för idag fick vi ta farväl av vår bästa musjägare. 

Lilla Asta råkade ut för en förgiftning  tror veterinären.