Det doftar!

 Jag gick ut i stadsträdgården igår kväll.

Näsan kände direkt en doft!

Och en till. Sedan ännu en!

 Alla våra rosor överlevde fjolårets

 extremtorka och värmechock.

De verkar rentav orkat anlägga

 fler knoppar än på länge. 

Somliga av dem har redan blommat över,

men även de vissnande doftar.

Jag märker också att vissa av de gamla sorterna, 

några är torprosor jag hittat i olika skogar, 

inte längre nöjer sig med sin planteringsgrop

 utan vandrar iväg och breder ut sig.

De sorterna tar jag nog och delar i höst och 

tar ut till skogsträdgårdens olika stenrösen.

Jag, en grävling?

Först som sist:

att gräva är inte det roligaste jag vet.

Men när det syns att det blir 

som det är tänkt är det kul.

Ja, när man är färdig alltså.

Här i skogen har det odlats för husbehov

 sedan typ 1700 men de sista femton åren

 innan vi tog över stod markerna för fäfot.

Nu börjar det bli framkomligt igen.

I alla fall i kålgården.

Men är någon sugen på lite ryggstärkande grävning

 så finns här ännu något hundratal kvadratmeter snöbär

 och spirea som behöver tas bort.

 Och förvildade hallonsnår. Och nässlor. 

Och älggräs. Och rallarros.

Det är skönt att marken är sandjord.

Klart mycket mer lättgrävt än

 mälardalsleran i stadsträdgården!

Blomboom!

Vilket rhododendronår!

Aldrig tidigare under mina fler än trettio år

 i denna trädgård har jag sett sådan blomning!!!

Det kan ju bero på att de flesta buskarna bara
 vuxit här i femton år eller mindre...

...och att nästan alla är omplaceringsärenden.
Ni vet, sådana ynkliga som ägare misskött och
 dumpat på tippen eller skänkt mot avhämtning.

I år tackar de med en blomning

 som nästan tar andan ur en...