Jag, en grävling?

Först som sist:

att gräva är inte det roligaste jag vet.

Men när det syns att det blir 

som det är tänkt är det kul.

Ja, när man är färdig alltså.

Här i skogen har det odlats för husbehov

 sedan typ 1700 men de sista femton åren

 innan vi tog över stod markerna för fäfot.

Nu börjar det bli framkomligt igen.

I alla fall i kålgården.

Men är någon sugen på lite ryggstärkande grävning

 så finns här ännu något hundratal kvadratmeter snöbär

 och spirea som behöver tas bort.

 Och förvildade hallonsnår. Och nässlor. 

Och älggräs. Och rallarros.

Det är skönt att marken är sandjord.

Klart mycket mer lättgrävt än

 mälardalsleran i stadsträdgården!