Så var gråvember slut för i år

Dagarna har varit långa och grå.

Nu hoppas jag på mer ljus, kanske rentav sol?

De här små stackarna, riddarskinnbaggar,

har förhoppningsvis krupit undan

 under någon rejäl barkflaga i god tid.

Jag tror de övervintrar? 

Eller blev de mat åt andra...

Vilken höst!

Jag som älskar färg har

 verkligen njutit denna höst!

De tidiga frostnätterna klämde fram kulörerna och

 sedan har det blandats, målats och nyanserats i veckor.

Att det regnat och varit fuktigt har nog 

också gjort sitt för att få fram lystern. 

Nu önskar jag att färgerna blir kvar till dess 

att snön lägger ett omålat vitt ark över alltihop 

och låter oss fundera på vilken färg som dyker upp härnäst.

Måtte det bli gr... 

(törs inte skriva ut det men du kan nog gissa)

Ingen lyktkväll i år

I år blir det ingen lyktkväll.

Traditionen med hundra levande lågor i trädgården 

sista söndagen i september tar paus.

Det har varit fler än tio trivsamma kvällar genom åren 

 och vi tackar alla besökare för fina stunder.

Kanske återkommer vi något annat år

 med nya lyktor och mera ork.

Morötter, morötter, morötter...

Vad gör man med alla fina morötter?

Jo, Teresas goda soppa!

Skala o slanta 8 stora morötter. 

Hacka en gul lök o några vitlöksklyftor.

Koka upp ca en liter vatten tillsammans med

två buljongtärningar, 3 msk tomatpure o 1-3 krm cayennepeppar. 

Koka morötterna o löken mjuk o mixa sedan slät.

Tillsätt 200g philadelfiaost o mixa lite till.

Salta o peppra efter smak.

Knaperstekt bacon eller lite krispiga krutonger
 funkar fint ihop med soppan.
Mums!

Havtorn, så gott!

Våra än så länge små buskar har

 skapligt med bär också i år.

Fjolåret dignade de så det är

 helt ok att ta igen sig.

Men skulle jag klippa grenar, frysa och skaka av bären

 vid skörd då bleve det knappt några buskar kvar. 

Jag får vackert handplocka och se upp för tornarna.

Och hoppas att de växer sig större.

De verkar ju trivas.

Den självsådda sallaten

Jag tror banne mig jag ska prova att höstså sallat!

De små självsådda plantorna jag hittade

 i gången i våras är toppenfina.

Mycket bättre vuxna än de jag sådde

 själv i våras och minst lika goda.

Nyskurat

"Rätt som det regnar så kommer det en skur."

Så sa alltid min mamma och igår stämde det till 100%. 

Jag hann gå ett kort njutarvarv utan paraply

 och fota lite av det nyvattnade.

Hos oss har vi många törstiga träd men i år 

räcker vattnet också till örterna och buskarna.

Flisgångarnas täcke har multnat så nu 

är det mer såbäddar än gångar...

Stengångens plattor ställer sig på tvären när 

det stora bigarråträdets rötter sväller och växer.

Vatenspegeln i dammen syns inte.

Daggkåpor på land och andmat i vattnet.

Gullregnet kommet ur ett frö som sonen 

petade ner i mitten av 1990-talet är nu stort

 och skuggar pusshörnan effektivt.

Men flera av träden har stora grenar,

 och hela stammar, skadade av torka.

Vi vet inte om det beror på förra sommarens

 hetta eller sjukdomen grentorka, men några 

har förlorat mer än hälften av sin levande krona!

Så...snart får nog de marklevande mer ljus.

Undrar vad de tycker om det?

Vi har ju valt växter utifrån skuggtålighet...

Det doftar!

 Jag gick ut i stadsträdgården igår kväll.

Näsan kände direkt en doft!

Och en till. Sedan ännu en!

 Alla våra rosor överlevde fjolårets

 extremtorka och värmechock.

De verkar rentav orkat anlägga

 fler knoppar än på länge. 

Somliga av dem har redan blommat över,

men även de vissnande doftar.

Jag märker också att vissa av de gamla sorterna, 

några är torprosor jag hittat i olika skogar, 

inte längre nöjer sig med sin planteringsgrop

 utan vandrar iväg och breder ut sig.

De sorterna tar jag nog och delar i höst och 

tar ut till skogsträdgårdens olika stenrösen.

Jag, en grävling?

Först som sist:

att gräva är inte det roligaste jag vet.

Men när det syns att det blir 

som det är tänkt är det kul.

Ja, när man är färdig alltså.

Här i skogen har det odlats för husbehov

 sedan typ 1700 men de sista femton åren

 innan vi tog över stod markerna för fäfot.

Nu börjar det bli framkomligt igen.

I alla fall i kålgården.

Men är någon sugen på lite ryggstärkande grävning

 så finns här ännu något hundratal kvadratmeter snöbär

 och spirea som behöver tas bort.

 Och förvildade hallonsnår. Och nässlor. 

Och älggräs. Och rallarros.

Det är skönt att marken är sandjord.

Klart mycket mer lättgrävt än

 mälardalsleran i stadsträdgården!

Blomboom!

Vilket rhododendronår!

Aldrig tidigare under mina fler än trettio år

 i denna trädgård har jag sett sådan blomning!!!

Det kan ju bero på att de flesta buskarna bara
 vuxit här i femton år eller mindre...

...och att nästan alla är omplaceringsärenden.
Ni vet, sådana ynkliga som ägare misskött och
 dumpat på tippen eller skänkt mot avhämtning.

I år tackar de med en blomning

 som nästan tar andan ur en...

Gröna blad

Det finns visst en första

 gång för allt har jag hört.

Aldrig förr har jag fått självsådda

 sallatsplantor ute i landet!

Och så många att det blev en full rad

 i odlingskragen jag flyttade upp dem till.

Skogsodlingaarna

Snart, snart blommar syrenerna

 och då är de försommar!

De låga irisarna vänjer ögonen 

vid andra kulörer än gult och vitt.

På skogstället finns bara en rabatt, längs huset,

 men i kålgården har vi fem bäddar, jordgubbsland,

 två pallkragar och två rader kryddor.

Och så rabarber förstås!

Snart är den stor nog till både saft och paj.
Matta i landet?
Jomenvisst!
Ogräset får svårare att ta sig opp och när de
 kommit igenom så drar jag bort "mattplåstret"
och de oönskade rivs bort med ett ritch och får börja om.
Det mattar, haha, ut dem.

Perenner pyntar utsidan på stängslet 

som ska hejda de hungriga fyrbeningarna.

Innanför står tulpanerna ifred för hararna.
De tackar och blommar fler och fler för vart år.

I veckan väntas regn.

Toppen för allt jag satt ut, 

och med regn slipper vi frost.

Ingen att leka med...

-"Matte, jag har ingen att leka med!

När kommer min nya kompis?

Djuren här under träden är sååå tråkiga!

 Långhalsarna bara pratar med mat i munnen

 om hur gott det är med flikrabarber.

Vid ramslöken är det bråk om vem

 som ska ha första tjing på det goda,

och det där rexgänget står mest

 och kaxar med varandra, som oftast.

Kommer hon inte snart

 den där lilla som vi väntar på..."

Ujujuj...

Aprilvädret kom åter.

Det sjunde och sista bakslaget dröjde men häpp,

 i morse var här vitt, isigt och frostigt om vartannat.

Mina älskade häggblomklasar huttrade

med is över hela sig!

Hur blir det nu med fruktsättning för

 körsbären och plommonet?

Med solens hjälp kurerade sig häggarna rätt snabbt

och fortsatte sprida sin underbara doft.

Hoppas fruktträdens blom är lika tåliga.

Mera färg!

Alla sippor behöver inte vara vita.

Gult är kult.

Blått är flott.

Vanilj passar vår familj. 

Men den röde rackaren ska jag nacka sen...

Inte alltid kul med varmgrader...

Tänk så härligt det skulle vara med 

en riktigt varm och solig dag!

Om jag inte var förkyld så in i baljan!

Lövtäcket bara ligger där och skrattar

 medan de små raringarna försöker ta sig igenom.

Tack och lov för de som

 helt sonika spränger sig upp.

Några har laddat rejält inför denna säsong!

Ordentligt med knopp i alla pionerna!

Några frösådder ska bekänna sort och färg i år.

Spännande.

Om jag bara inte var så täppt och febrig...

Nybörjartur?

Törs jag hoppas att det blir persikor redan första året?

Fast trädet står i kruka?

Här hålls tummar och tår!

Cliviarekord

I orangeriet blommar clivian jag fått från min skogsgranne.

Aldrig har jag sett en clivia med så många klockor samtidigt. 

De är minst femton!

Skönt att ha något vackert att trösta dig med 

för idag fick vi ta farväl av vår bästa musjägare. 

Lilla Asta råkade ut för en förgiftning  tror veterinären. 

Men...

Kommer hem efter trädgårdsmässan.

Fylld av idéer och energi.

Går ut i trädgården.

Hmm, vart tappade jag sugen?

I den här bruna röran fann jag den inte.

Vid kanten av den isfria delen av dammen 

låg krokodilen och såg hungrig ut. 

Det hjälpte inte mig.

Lite pirr i magen fick jag i alla fall när jag 

lyfte på löven och hittade två yrvakna cyklamen. 

Du känner kanske igen det, att

när man slutar leta dyker det sökta upp?

Runt hörnet, där stod de!

 Vintergäck, trädgårdslustsgäck.

Nu är jag på banan. 

Ska bara hitta utrustningen också...