Ombytlig? Jag? Neej...

Veckans tema på Blommig fredag är kärlek.
Tala inte om det för herr O, men
jag har så lätt för att förälska mig.
Fast...han kanske redan märkt det på att
när jag varit till en plantskola eller loppis
har jag oftast en ny favorit med hem.
Här följer bilder på några trädgårdsförälskelser.
Dockorna som nu sitter i växthuset vart jag kär i redan på 1960-talet.

 Kottkon såg min längtande blick och
 flyttade gärna hit för att mumsa i vår lilla hage.

 Lillen,Silvervit och Lillvacker ersatte de högt älskade
och mycket saknade Mitzi och Salome efter isvintern 2011.

Jag hade bara sett blå och ljusgula iris
men så en dag stod den här i plantskolan
och sjöng sin serenad. Klart jag föll.
Pladask!

 Floxen som doftar och tar mig på tidsresa varje augusti.
Jag vet precis vart resan går men den är lika fantastisk år efter år.

 Sommarvivan jag hittade vid en vägkantsförsäljning.
Också en sådan jag inte vetat fanns innan.
Kärlek vid första ögonkastet.

 Ringblommorna som låter mig få bladen till lenande olja.
Vi hjälptes åt under småbarnsåren,
en underbar förälskelse att tryggt lita på.

 De vackra pantrarna som susar fram om kvällarna.
Sniglar är ju sällan sådana man faller för, oftare på,
men se förbi dess slemmiga yttre och upptäck individen.
Låt inte rykten om lömska kusiner hindra dig från att se skönheten i dem.

 Kobrakallan som "hoppade" ner i min korg på en plantförsäljning.
Den blev verkligen lika vacker hos mig som på bilderna jag sett.

 Installationen/lyktan av hoplimmade plastmuggar jag fick av en vän.
Vilken underbar idé!
Tyvärr höll den inte för väder och vind.

 
Glaspärlbusken!
Den kärleken är inte helt besvarad.
Den lever, men har inte blommat om. Än.

 Såpbubblorna som stelnar och stannar kvar en stund.
Jag blir så glad av de skira bubblorna!

 Min lilla älva med den drömmande blicken.
Jag tror det var sonen som presenterade oss för varandra.
Någon gång för ca 20 år sedan...

 Fjolårets förälskelse var denna fantastiska kamelia.
Tyvärr utan namn, men SÅ vacker!

Undrar vad jag faller för i år?

Nyår?

Det kinesiska nyåret infaller på fredag, 31/1.

Vi har redan haft några veckor med nytt kalenderår
och nya siffror att förhålla sig till.

När är det egentligen nyår på trädgårdsåret?
 Det går nog inte att binda till ett datum.

Snarare till ett skeende, men vilket?

När fröerna sätts i jord?

När första knoppen bryter ytan?

När första blomman slår ut?

Eller kanske helt tvärtom?

När sista skörden är bärgad.

När första frosten ligger över marken?

Redan när kylan kommer smygande 

startar nästa säsongs trädgårderande i våra tankar.

Är det kanske så att odlandet varken har början eller slut?
Att det är en sluten spiral som vackert vindlar sig
vidare över skeendet...

Lunchtrall

Idag var det närapå plusgrader vid lunch
och jag hann hem en minisväng i trädgården.
 Jag vill gärna hålla koll på spåren
och se vilka som varit på besök
under tiden jag inte såg dem.
Vädret var trallvänligt
så det blev en visa till:

Vitt över dammens is,

frostprydda grenar.

Vackert på vintervis.

Snöhöljda stenar.

Knoppar som sover sött.

Kerstin som väntar. Trött?

Nej, bara saktare

går jag som vaktare.

Hit till mitt paradis

kommer väl ingen gris!?

Melodi: dnarts hco öjs revö snälG

Smittsamt?

Igår när jag satt hos mina växter i orangeriet

 så hör jag plötsligt en ny liten röst.

En av kameliorna har börjat öppna sin första knopp!

 Är hon rädd att inte duga?

Nej, det hoppas jag verkligen inte.

Hon är ju så vacker redan som knopp!

Kanske vågar hon sig inte ut ensam,

men de andra kommer säkert strax efter.

I krukan intill blommar ananassalvian

så hon har sällskap redan nu.

Jag tror det är något smittsamt, för också

fuchsiorna har börjat sätta knopp redan.

Det gör ingenting.

Blomma på ni bara, jag gläds och

sitter hos er så ofta jag kan.

Ser du något?

"-Du kompis, ser du något?

Kan du vara snäll och dra undan luvan så jag kan göra mitt jobb.

Inte lätt att hålla koll när den halkar ner över ögonen.

-Vad säger du? Jag ser inget och har snö i örat.

Svårt med vakttjänst när man inte märker om det kommer någon.

-Tänk om vi inte får behålla jobbet?

- Oroa dig inte, det värsta som kan hända är att vi blir omplacerade.

- Till ett varmare ställe hoppas jag. Orangeriet vore rätt skönt..."

Stavningskontroll

Jag har så svårt att kasta saker bara för att 

de blivit gamla och ersatts av nya material.

För några somrar sedan kom jag på vad jag 

skulle göra med släktens gamla skidstavar!

Bambukäppar med inbyggda fästöglor

skulle säkert vara larvigt dyra att köpa nya

men dessa fungerar utmärkt!

När det inte är lika vitt som idag

så klättrar det stormhatt i dem.

Delad glädje är dubbel glädje

Många fröpåsar blir det...

och en hel del vikta små kuvert.

För att inte tala om allt som räddas ur fickorna innan tvätt.

Hur de små fröna hamnat där är ett mysterium :)

Att hålla reda på allt är ett kapitel för sig.

Jag har en plåtlåda för alltihop.

Det får inte bli mer än vad som ryms däri.

Fröer som blir stående och åldras gör sällan någon glad.

 I min gamla symaskinslåda sätter jag ner

de påsar som ska användas under säsongen.

Det finns en flik för varje månad

så jag vet när det är dags för de olika.

Ibland suckar jag över att det är så mycket som ska sås...

Och ändå blir det frön kvar i plåtlådan!

Då ordnar jag en fröträff

och så byter vi och delar med oss

allt vad vi orkar under en kväll.

Vips har de överflödiga fröerna blivit till 

nya skatter som ska i jorden!

Men innehållet i mina lådor minskar inte...

Ibland är jag envis

Jag minns inte hur många försök jag gjort 

med att få mistelfrö att gro.

Än har jag inte fått något att växa till sig

men nu sitter där nya frön igen.

Denna gång kom utsädet från ett äppelträd i Enköping

där ägaren gallrat ur sina mistlar till jul.

Hoppas, hoppas...

Han hittade hit!

Äntligen har kung Bore lagat GPS´en
och lyckats ta sig hit!
Nyfiken tant skyndade sig ut.
Det är med snö på marken man ser
vilka som hälsar på när ingen ser.
Katter, OK.
Rådjur, inte lika kul.
Räv, bara den inte biter katterna så visst.
Ekorre, välkommen lille vän.
Möss, gnag er inte in i hushållskomposten bara.
Hök, ta bara de som är gamla eller sjuka.
Uggla, väck mig inte med ditt hoande är du snäll.

Lilla Asta prövade dammens is.
Tur att hon inte är så tung...
Själv tvättade jag ansiktet med nysnön.
Jo, för du har väl hört ordspråket:
"Tvätta dig med första snön som faller efter nyår,
så kommer du inte att frysa under året"?
Nu kommer jag i alla fall inte att frysa
om näsan, kinderna eller händerna?!

Det trillade fram en ny trudelutt på vägen in:

Här singlar flingorna i luften

och det är fruset i backen!

Om jag har otur kommer blåsten

och viftar in dem i nacken!

En liten tid

vi ha det så

med varma vantar och halsduk på.

Jag skottar snö av bara attan

och handen längtar till krattan!

Melodi: rabbugetmot jeH

"Trädgård 2014"

Det här kändes nästan väl utmanande.
Att skriva ett inlägg om "Trädgård 2014" blir att skriva om
något som ännu bara finns i fantasin.
En saga helt enkelt...

 "Det var en gång en trädgård,

som var bebodd av en himla massa maskar.

Människorna som hade sitt hus i trädgården

var ofta bekymrade över maskarna:

Var det OK att gräva för en ny planta

eller skulle man råka hugga en stackars mask mitt itu?!

Komposten, maskarnas palats, var den

lagom fuktig och kunde man utan risk att 

förgifta innevånarna lägga sina apelsinskal däri?

 
Koltrastarna och kajorna kom varje dag på besök

för att hälsa på sina vänner maskarna.

Nej, inte alls!!!

De kom varje dag för att leta opp och 

mumsa i sig så många maskar de önskade.

Vilt pickande och krafsande runt bland löv och

hackande i torvblock och moss-sjok for de runt.

Många maskar fick sätta livet till
men de som var kvar fortsatte som om inget ovanligt hade hänt.
Och det hade det ju inte heller.

Människorna slutade småningom att bekymra sig och insåg att 

det fanns en balans och en ömsesidighet i trädgården.
Och så levde de lyckliga i alla sina dagar
både maskar, människor, trastar och kajor."

Om trädgårdsåret 2014 kan jag ännu bara fantisera

men jag hoppas maskarna inte flyttar härifrån.

Utan dem är trädgården bara en lerig, gammal,

övergiven och utarmad odlingsmark

som knappast glädjer någon.

Nu går jag ut med hushållskomposten
och fjäskar lite för mina kära maskar med
potatisskal och överblivna köttbullar.

Fler inlägg om det som komma skall hittar du hos
Helena.

Somliga vågar skriva om sina projektfunderingar,
det törs inte jag. Men kanske blir dammen fixad...

Hundraåringen som kom in i vår trädgård

Jag har en liten järnspis

stående vid solsidans fikabänk.

Det har berättats för mig att den på 1910-talet

var spis i en lekstuga hos en grannfamilj till vårt släktställe.

När lekstugan "uppgraderades" till förråd, eller om det var vedbod, 

så togs spisen bort och hamnade, som så mycket gjorde förr, i skogen.

Jag som rände överallt som barn hittade den förstås och

den fick göra tjänst i min skogskoja i många år.

Ja, många år i skogen blev det för den, jag 

slutade vara i kojan men spisen blev kvar.

När jag för flera år sedan gick med mina barn på blåbärsjakt 

hittade vi plötsligt på den igen mitt i en glänta. 

Den såg så ensam ut när kojan runtom hade rasat och multnat bort.

Självklart tog vi hand om den och nu hör den åter till mina leksaker.

Två gånger om året smörjer jag den omsorgsfullt med svärta

 och hoppas att den ska orka stå ute länge än.

Det känns som att den trivs med tillvaron,

den gnisslar inte ens när jag öppnar luckan.

Därinne döljer sig en överraskning.

Vad det är?

Du får väl komma och titta...

Fyra våningar

Senhösten fortsätter och det finns fortfarande

att göra därute. Somligt glömdes bort i oktober

när jag mest gick och njöt av alla vackra färger.

Igår var jag ut och tömde holken 

där bålgetingarna flyttade in i september.

De hade murat minst fyra våningar bamseceller, hela holken full!

Undrar hur många "flygande tunnor"vi får här kommande säsong?
Förhoppningsvis hann det inte bli så många nya drottningar...

Det fortsätter...

Nytt år, samma väder.
Det känns som ett ingentidsland därute.
Jag drömmer mig tillbaka en sväng till:
Det blev hur mycket frukt som helst, trots torkan!
Som vanligt hann jag inte ta hand om allt

 men jag tror bålgetingarna hjälpte till och åt en del.

Frysen blev full med mos och bänken belamrad med det torkade.

 Det som stod i landen fortsatte växa och
jag skördade lite i taget under lång tid.

Och det fortsatte med en varm och färgglad höst.

Som fortsatte i en varm och blöt senhöst.
Utom i vår damm som plötsligt förlorade massor av vatten.

Vartefter tiden gick svängde det över i en 

kall och blöt ännu senare höst.

Det är nog första gången jag  renoverat
och grävt nytt i november!

Det sista trädgårdsjobbet vi kan datera 2013 blev

att ta ner de döda stammarna på vårt

bigarråträd som antagligen fått grentorka.

Sju meter stege och fyra meter teleskopsåg

och en herr O utan höjdskräck så gick det.

Bit för bit och kvist för kvist.

 Vinter har vi inte sett än.
Det är fortfarande mer lerigt än frost.

Vår magra bock väntar på snöhull...

...med sniglarna i hagen.

Jag fortsätter blicka bakåt:

Maj månad kom och fler och fler medlevare vaknade till.

På mässan hade jag köpt fler fiskar och de som klarade flytten

blev snabbt kompisar med de gamla.

 Några som inte fick vara med och leka dök förstås också opp.

"Alla kan ju inte älska alla här i världen..."

 När magnolian, för första gången, blommar

med ett "oräkneligt" antal underbara vita vimsor

är det inga problem att älska!

Juni är månaden då det kan kännas

som att allt nästan är för mycket,

en väldigt givmild tid.

 En god trädgårdsvän hade gatsten över

som hamnade hos oss.

 Årets första luff resulterade i en mängd fina minnen

och en hel del plantor från underbara trädgårderare.

 "Faller I, faller A, faller alla..."

Jo, kartfallet var också överdådigt...

 Något som våra "husdjur", pantersniglarna drog nytta av.

Jag tror aldrig tidigare de varit så många.

Individerna håller sig ofta på en plats och får namn efter

hur de ser ut eller var de "bor".

I mitten ser du "Blixten". 

Han (?) var alltid snabb att akta sig när jag kom gående.

Sedan kom värmen...

Tack och lov för alla sittplatser!

Jag höll mig i skuggan och filurade.

När jag inte vattnade.

Det gick åt mycket kranvatten i fjol...

 Lilla Asta tyckte också det var varmt.

 Och så upptäckte jag att vi har ALLDELES för få rosor!

Något som ska rådas bot på under 2014?

Det tog ett tag att få nya tunnan fylld med vatten,

vi fick tappa från kranen för att den skulle svälla ihop ordentligt.

Jag åkte på fler tantluffar.

Blocket med idéer blev VÄLDIGT fullt

av alla fina växtkombinationer och andra tankar som dök opp.

Min dräng, jag törs kalla honom så när han inte hör,

tyckte nog jag var för mycket borta.

 Trots torkan blev det frukt och bär som behövde tas om hand.

 Du fick ju en egen kärra, Olle, så det 

gick ändå rätt fort när vi hjälptes åt.