Kärlek

Jag känner mig rik när jag tänker på

 alla kärlekar och kära lekar i vår trädgård.

Somliga är nog inte besvarade, men vad gör det?

Jag blir glad inombords av att bara se dem. 

Ibland sägs det att kärleken blir större

 när man får vänta på sitt objekt. 

Är det därför vi älskar våra växter så innerligt? 

För mig är det en kär lek att överraska i trädgården.

Bekanta ting i ett nytt sammanhang 

kan bli hur knasroligt som helst! 

Ett inlägg om kärlek måste också

 innehålla en bild på vår fina Frasse.

Han höll vakt och sällskapade som ingen annan.

Kanske Asta blir mer som honom när hon blir äldre?

På tonåringars vis gör hon vad som faller henne in. 

Nu ska jag pyssla kärleksfullt med mina små

 frön så de blommarvackert i sommar.

Vill du läsa mer om kärlek?
Blommig fredag är bättre än en roman.

Syns inte, finns inte

Idag vill jag helst inte titta genom fönstret.

Det vackra vita har övergått i kladdigt grått.

Inte ens katten vill gå ut.

Jag tittar på gamla bilder och kroppen minns

 hur skönt det var att ligga i växthussoffan och glo i taket.

Fingrarna längtar efter att få naglarna svarta av mylla

 och näsan vill nysa av honungsdoften från penseerna. 

Och tänk när gullregnet vräker ut

 sin doftsötma över hela grannskapet... 

Det är mycket som är trevligare än 

en blöt askonsdag i februari...

Bakslagsmatte

Att traditionen säger att det blir sju bakslag

 innan våren kommer är jag helt ok med.

 Men från när börjar man räkna?

Där jag växte opp börjar räknandet 

efter lärkans första drill. 

På Gotland hörde jag att man väntar in bläcku,

tofsvipan, och sedan noterar sju eller nio bakslag. 

Hos mig är just nu rena aprilvädret

men jag har inte hört någon lärka än...

Hur räknar du?

Ett drömscenario

Årets bästa nyhet kommer från vetenskapsvärlden:

"Forskarna som studerar den spanska skogssnigeln,

ofta kallad mördarsnigel, har gjort en intressant upptäck som med största sannolikhet kommer att få betydelse för såväl trädgårdsnäringen som producenter av grönsaker i större skala. Det var när av misstag en kaffemugg i labbet for i golvet som man först lade märke till att sniglarna reagerar på ljud. De sniglar som muterat
 med vår inhemska, och mycket fredliga, svarta skogssnigel drog först ihop sig och
försökte därefter avlägsna sig från ljudet.

Med upprepade försök har forskarna bekräftat teorin och kan nu gå ut med förbättrade instruktioner för hur vi kan undvika angrepp i odlingar av grödor och bland de växter sniglarna annars ofta betar ner och förstör. Det handlar helt enkelt om att utsätta sniglarna för de ljudfrekvenser som de inte klarar av. Forskarna har prövat en mängd olika ljudkällor och kommit fram till att ett enkelt vindspel med kläppar av metallstänger är det som ger störst effekt. Ljudet håller sniglar borta på upp till fem meters avstånd."

Låter det för bra för att vara sant?

Jag erkänner, allt är hittepå. 

En dagdröm som kom svävande en slaskig dag.

Men visst vore det skönt...

Försov jag mig?

Oj, oj, oj och kära hjärtanes!

Är det redan april?!

Tingen har tinat fram och

talgoxen pumpar sin cykel. 

Men så brunkladdigt trist det är

 och så tidigt det blir mörkt...

Jag får nog somna om och fortsätta drömma 

om den kommande säsongen.

Då ska liljor och rosor  blomma som aldrig förr

 eftersom jag matat dem så väl i fjol.

Och dofterna ska driva omkring i hela trädgården

 och in genom våra öppna fönster. 

De nyinflyttade ska bidra till trevnaden i

 de gamla planteringarna med sina former och färger

 och ingen enda spanjor kommer på middag. 

PS jag matar de flesta av våra växter med 

lövkompost, benmjöl och lite vedaska.

Och så förstås drösvis med vänligt småprat.

En chans till

Förra veckan hade växthusdörren frusit fast.
Att det ska vara så svårt att komma ihåg
att ställa dit en skiva som hindrar
snön från att fastna i skenan!
Nu blev det höst igen och jag tror
jag ska hinna få dit skivan innan nästa snövräk.

Och vindspelet såg jag visst inte inne bland
löven när jag plockade undan i höstas.
Nu får det vila i växthusets stillhet.

Den här korgen gjorde det inget att jag glömde.
Knappast duglig för ytterligare en säsong.
Kanske kan den kompostera sig på stället?

Vår är det inte än men tövädret

hade något gott med sig.

Nästa vecka blir det väl vitt igen.

Undrar vad jag har glömt då?

Dansa med mig!

-"Vinter?!

Jaha, men jag dansar och är glad åt livet än om det är kallt.

Inte mycket blir bättre av att stå still och bara vänta.

Kom vind, kanske kan vi lura någon 

förlupen liten solstråle att dansa med?"

Min lille plåtsnurredansare  leker glatt
oavsett årstid och väder.

Vi väntar...

-"Nej, vänd inte på dig!
Det ser inte ut som det ska
på andra sidan just nu.

Det är inte solsken på riktigt,

 bara ett fult försök att
få oss att tro att solen är tillbaka.

Än är den för klen att orka opp och
hålla sig kvar över träden och lysa.

Fortsätt  blunda och vänta bara.
När det är dags kommer hon och
vänder oss ut mot det gröna igen."

Tji fick ni!

Förra vårvintern var våra svartvinbärsbuskar riktigt populära.

Råbockarna fejade och fejade.

Kanske tänkte de att getterna skulle falla för doften?

Jag vill ha bär och det blir det inte utan bark runt grenarna.

Alltså: i år har jag nätat varenda vinbärsbuske.

Ni kan ju försöka feja mot krusbären istället, haha.

Bortglömd - återfunnen

Jag hade faktiskt glömt bort dem.

När jag var en mycket kortare människa

 hade en grannfru sådana här vackra tunna skivor

 i en vas och jag  blev alldeles betagen!

Jag har blivit varnad för att de kan bli 

rena ogräset men frösådde ändå i förfjol. 

Inte såg jag dem i sommarens djungel 

men nu ståtar slantarna där.

Vilken lycka att de inte blåst sönder!

Jag tror de kallas "Judas silverpenningar".