I gullregnens månad

I vår trädgård finns det många gullregn. Det kan vi tacka sonen för.
Han var fem år och hade fått kläm på det där med att ett frö blir en planta.
Till och med av en liten ärta kan bli ett stort träd.
En  dag tog han ett gäng gullregnsärtskidor, pillade ur ärtorna och började plantera.
Ingen vuxen märkte något.
Han planterade dem i rader på båda sidor om det som nu är stigen vid templet. Då var det hans lekäng.
När jag nästa år som vanligt började rycka de hundratals självsådda gullregnsplantorna blev jag stoppad av en förtvivlad liten kille!
Med hela sin kropp förklarade han att jag INTE fick dra upp dem för de skulle bli en vacker tunnel!
Det tog en stund innan vi kommit överens om vilka som skulle få vara kvar och vilka jag fick ta bort.
Nu har det gått femton år och vi har fått gallra så det bara är träd på ena sidan gången, men de välver sig vackert och visst känns det på några ställen ändå som en tunnel.

Och jag undrar fortfarande var han fick idén ifrån...