Knäpp, surr, gnissel...

Det  knäpper och surrar. 

De torra löven från i fjol rör på sig under allt det gröna. Myggorna är överallt!

Det gnisslar när bladkanterna släpper knoppen och vecklar ut sig.

Fort går det. Skönt att kvällarna är ljusa så jag hinner gå en runda efter jobb och titta till alla mina små.

 Kameran får inte alltid följa med. 

Den är så pockande och låter mig inte alltid prata färdigt med de nyss utslagna som har så mycket att berätta.

 Den lilla frösådda plantan buskpion har blivit en lånsträckt tonåring som blygt undrar om den duger:

"Är det OK att jag är rosa?"

 I pallkragarna har det också börjat växa.

Där är inte bara gröna saker.

Dessa haröron trängde sig opp i kanten.
Låg mycelet i jorden eller träet och väntade?

Det är ingen idé att försöka få bort dem, bara hoppas de inte tar över hela lådan. 

 När jag sätter mig på huk syns inte luckorna i grönskan. 

Det nyinköpta ska nog snart fylla ut och då blir det som förr:

alldeles för mycket att hålla reda på.