Då och nu, kapitel 1

Det var en gång en gran. De som byggde huset planterade den omkring år 1950. Ägaren innan oss kapade toppen för att ha som julgran ca 35 år senare. Stackars träd! Men den hämtade sig och lät tre skott växa opp till en ny vacker topp. I den vevan övertog vi tomt och hus.

gammalt foto från 1989

Tidigare ägare hade på norr/skuggsidan av granen placerat en funkia, en pion(!) och en hoper praktlysing i en matta av Vinca. Av detta var det bara Vincan som riktigt ville växa. Vi använde platsen som begravningsplats för våra husdjur. Har man barn så blir det ibland en hel del djur. Grodor, möss, fåglar, salamandrar. Även katter och kaniner har här fått sin sista vila. Efter några år tröttnade vi på den ständigt fuktiga mossmattan på skugg/norrsidan av granen  så vi flyttade växterna som inte trivdes och gjorde istället en liten våtbädd och ett parti för skuggväxter där. Det var inte helt enkelt för det visade sig finnas en gammal, hårt packad byväg under torvorna av spretigt gräs! Nåväl, det blev rätt bra till slut. "Och så levde de lyckliga...och granen växte kämpahög" ända till en januaridag för tre år sedan.

Guldlock

Jag och Guldlock kommer hem från en spelning (ja, tanten är folkmusikant också) och det ligger massa bråte över hela gatan. Vad har hänt? Jo, det stormar och granens toppar har fläkts isär och gått omkull! Över gatan som tur var och inte in i vårt eller grannens hus. En ensam topp står kvar och vajar oroväckande i vinden. På ca 12 meters höjd! Vad göra? Jag ringde räddningstjänst som kom förbi med stegbilen på hemväg från röjning av andra granar som lagt sig över andra vägar. De tog ner granen till säker nivå. Resten av trädet tog vi själva några dagar senare. Oj, vad ljust det blev! Hur skulle nu växterna i vårt skuggparti klara detta?!
Fortsättning följer.